Bestigning av Ojos del Salado (6893m)
Dag ett (24 december 2008)
När vår jeep lämnade den asfalterade vägen var det redan tidigt på eftermiddagen. Jag hade ägnat morgonen åt att köpa proviant i Fiambala, packa och packa om och slösa bort tid. Innan vi avgick till Ojos, var vi tvungna att besöka det argentinska gendarmeriet för att få tillstånd att bestiga berget.
Jag var där även kvällen innan. En självupptagen, muskulös sergeant studerade då mitt pass noggrant, sida för sida – stämplad som ostämplad. Då och då ställde han frågor: ”Har du en satellittelefon?” ¨Ja¨ (en lögn) ¨ Har du GPS ¨Ja¨ (en annan lögn – jag var rädd att min ansökan skulle avslås om jag berättade sanningen). Idag gick vi igenom samma procedurer igen och sergeanten beordrade en underordnad att förbereda pappren. När han gav mig dokumenten med det argentinska gendarmeriets stämpel på, började han prata med mig på spanska i ett allvarligt tonläge. Jag kunde höra två ord mycket tydligt: ¨muerte¨ och ¨responsibilidad ¨ av vilket jag drog slutsatsen att gendarmeriet inte skulle ta något ansvar om jag dog på berget. Inte en trevlig sak att bli påmind om eftersom en polsk soloklättrare som klättrade Ojos från den chilenska sidan en månad tidigare fortfarande var saknad. I Puna faller du inte till din död; du går vilse och så småningom dör du.
Efter att ha lämnat Fiambala tog vi oss snabbt uppåt. Det var en konstig känsla. Vanligtvis innebär stigningen virvlande vägar och en gradvis process. Men i det här fallet var vägen rak och jag kunde tydligt se lutningen på marken – en stor platt yta steg gradvis upp på båda sidor av vägen.
Efter att ha lämnat asfalten fortsatte vår jeep ytterligare 10-11 kilometer på en fast yta av grus och sand. Vi anlände till Quemadito (3600m) och gjorde halt. Föraren av jeepen frågade mig om han skulle komma efter tio dagar men jag sa till honom att jag inte visste hur lång tid det skulle ta för mig att avsluta klättringen. Han hjälpte mig med att ta på min ryggsäck. Jag frågade honom hur tung han trodde att ryggsäcken var. ¨30 kg? ” svarade han. Själv skulle jag gissa att det var 25 kg. Vilket som, den här förbannande ryggsäcken skulle vara en av de faktorer som skulle sätta min mentala och fysiska uthållighet på prov de närmaste två veckorna.
Jag sa adjö och började gå längs Cazaderodalen. Jag skulle inte komma att se någon människa de närmaste två veckorna – även det mentalt påfrestande. Efter att ha gått i ungefär en timme började jag känna syrebristen på grund av höjden. Enligt min guidebok borde jag ha varit på 3600 meter. Min höjdmätare bekräftade detta. I stället för att pressa mig själv bestämde jag mig för att slå läger för natten. När jag satte upp tältet blåste plötsligt en vindstöt bort yttertältet och det flög iväg som en drake. Jag började springa efter det. Det gick tungt och jag var andfådd, vilket jag skylde på höjden snarare än på min brist på träning under de senaste sex månaderna. Yttertältet föll i en flodbädd och slutade rulla efter en eller två hundra meter. Lyckligtvis fångades det av en buske som växte upp vid kanten av den lilla floden. Jag kopplade av tältstången och placerade en enorm sten mitt i yttertältet. Jag kom tillbaka till den första platsen där jag hade tänkt att sätta upp tältet och bar allt till den plats där baldakinen var ordentligt placerad under klippan. Detta innebar att jag var tvungen att hoppa över den lilla floden. Jag trampade fel och blötte ned min fot. Första lärdomen av resan: Efter att ha öppnat tältet, lägg allt under tunga stenar, håll baldakinsdörrarna öppna och placera ryggsäcken i baldakinen så snart som möjligt så att det förbannade tältet inte flyger bort.
Dag två (25 december 2008)
Dagen började med en icke-allvarlig händelse. Efter att ha packat var jag tvungen att korsa Rio Cazadero, än en gång till dess norra bank. Jag märkte att jag inte skulle kunna hoppa över floden med den tunga ryggsäcken så jag bestämde mig för att kasta den över floden. Ryggsäcken nådde inte andra sidan utan föll i floden och började flyta iväg. Jag var tvungen att hoppa i vattnet för att fånga den, vilket jag gjorde. Efter att ha rullat säcken till andra sidan av floden drog jag mig ut ur vattnet. Det enda offret för olyckan var en bok av Robert Fisk på mer än 1000 sidor som blev alldeles våt. Den tillbringade resten av dagen fastspänd på ryggsäckens utsida och torkade i vinden och solen av Puna de Atacama.
Efter denna incident gick jag långsamt längs Rio Cazadero i nästan 7 timmar och stannade högt över norra stranden av floden. Hittills var jag utanför ramen av min 1: 100:000 karta som hade 50 meters konturer och som senare skulle visa sig vara praktiskt taget oanvändbar (jag skulle aldrig kunna fastställa min position exakt genom att relatera egenskaperna av kullarna i Puna till kartan, men skulle ha en allmän uppfattning om var jag var, tack vare bilderna på höga berg i guideboken och min kompass – ibland skulle jag vara tvungen att klättra upp den närmaste kullen för att kunna se de höga bergen och navigera efteråt). Den vertikala stigningen var inte mer än 200 meter, men eftersom jag inte var acklimatiserad var det ändå hårt arbete för mig. Slutligen nådde jag punkten där Rio Cazadero och Rio Aguas Clientes möts. Det fanns redan tältskydd byggt av stenar där, så jag satt upp mitt tält i en av dem och därefter åt jag nudlar. Hittills hade jag inte tänkt på att mina livsmedelslager bara bestod av mina favorit koreanska nudlar (som jag trodde skulle lösa problemet med avsaknad av aptit på grund av höjdsjukan – helt enkelt eftersom de var mina favoritnudlar), Tang (ett argentinskt apelsindryckspulver, utmärkt för att göra smaklöst, odrickbart vatten drickbart), lite kvarvarande chokladkaka, te och socker. Senare, särskilt mot slutet av expeditionen, skulle jag ångra att jag inte hade snabba kolhydrater såsom choklad och russin.
Dag tre (26 december 2008)
Detta var en kort dag – när det gäller stigning. Efter att ha gått fyra och en halv timme längs Rio Agua Calientes kom jag fram till den utsedda lägerplatsen i guideboken Agua Calientes (4200m): en vacker plats där källvatten kommer upp från den ökenliknande vildmarken. Jag såg två ankor flyga över källorna och fick en mycket god natts sömn. Vid ett tillfälle stack jag huvudet ut ur tältet för att se Punas natthimmel, som jag hade hört talas om: miljarder av stjärnor på kolsvart sky. Men det är också i denna stund som en barndomsrädsla för att bli kidnappad av utomjordingar på öde platser (vanligtvis i Sydamerika och nära historiska märken från Inkafolket) började hemsöka mig. Någon biverkning, tänkte jag, av att vara i sådan avskildhet för första gången i mitt liv.
Dag fyra (27 december 2008)
Jag fyllde alla mina vattenflaskor i vetskapen om att det inte skulle finnas något vatten härifrån (på 4200m) till El Areal (5500m). Så, med ytterligare sex liter vatten blev min ryggsäck väldigt tung. Jag började stigningen, långsamt, i en ökenliknande miljö, medan vegetationen glesnade. Stigen var otydlig och svår att urskilja. Senare tappade jag den helt. Jag försökte ta reda på var jag befann mig på kartan. Det var möjligt att få en allmän uppfattning om min position men det var omöjligt för mig att visualisera kartan. Den hade 50m nivåkurvor och var i en skala av 1:100 000. Efter nästan 12 timmars vandring stannade jag vid en punkt som liknade den andra lägerplatsen, Agua Vicunas. Enligt min bästa gissning från kartan borde jag ha gått runt en kulle, först norrut och sedan österut. Jag satte läger för natten. I Punas enformiga landskap tydde ingenting på att jag var i Agua Vicunas; men ingenting visade att jag inte var där heller. Det fanns en kulle norrut och jag kunde se att det fanns snö på den. Så, att få vatten skulle innebära 400-500 meters stigning dagen efter. Med stor ansträngning och med stor möda åt jag ett annat paket av nudlar och somnade efteråt.
Dag fem (28 december 2008)
Idag stannade jag på samma plats. Under dagen gick jag upp till 5393 meters höjd (enligt min höjdmätare) för att smälta lite vatten att dricka – lyckligtvis fanns det en liten bäck strax under snöfältet så jag behövde inte använda campingspis. Tillbaka i lägret försökte jag ändra referensen på min höjdmätare och under tiden tog batteriet i min helt nya, toppmoderna Suunto slut. Under resten av resan skulle jag inte ha någon höjdmätare eller klocka; jag skulle inte veta vilken tid det var. Jag skulle försöka räkna ut det från solens position, precis som forntida människor. Jag trodde att klockan på min digitalkamera kunde vara användbar men den var inte anpassad till den argentinska tidszonen, eller till någon annan tidszon heller för den delen. Hur som helst började jag anteckna i min loggbok på grundval av kamerans klocka. Åtminstone skulle det ge mig en allmän uppfattning om hur länge jag hade gått. Senare, i dalen efter expeditionen, skulle jag räkna ut att klockan på kameran var ungefär fyra timmar senare än den argentinska tidszonen. Guideböcker rekommenderar alltid att du tar extra batterier till din pannlampa. Jag minns inte att någon nämnde höjdmätaren/klockan.
Dag sex (29 december 2008)
Ytterligare en lång dag bestående av 10 timmars vandring från Agua del Vicuna till El Arenal (5500m). Inte heller denna gång kunde jag hitta en riktig stig utan bara sporadiska fotspår. Omgivningens karaktär stämde överens med platsens nivåkurvor på kartan, även om den inte passade med precision. Men viktigast av allt: en ström forsade framför mig. ”Vatten är inte ett problem längre” tänkte jag. Från och med den dagen skulle jag utveckla ett tankeliv som fungerade som om jag vore tillsammans med andra människor. I mitt huvud formulerade jag mina tankar och beslut som om jag diskuterade dem med någon annan. Där fanns en röst som blev till stöd i alla avgöranden. Jag uppfattade det märkliga i detta, det var ju inte så att jag förlorat förståndet. Men jag fick alltså tillgång till mina tankar genom någon annans röst. Varför behövde jag det?
Dag sju (30 december 2008)
Jag bestämde mig för att flytta till höghöjdslägret för toppdagen. Försöket var måttligt framgångsrikt. Mitt mål var att nå platsen på 5800m där två strömmar flyter samman, men jag gjorde ett navigationsfel och var tvungen att gå upp och ner några hundra meter i onödan. Efter åtta timmars vandring hittade jag två strömmar som liknade de två strömmarna på kartan. Jag satte upp mitt tält och tvingade mig att äta ett paket nudlar.
Dag åtta (31 december 2008)
Efter ytterligare fyra och en halv timmes stigning hittade jag den verkliga platsen för höghöjdslägret på 5800m. Förloppet var långsamt och plågsamt. Dagen därpå var toppdagen. Åt (läs svalde med stor möda) några nudlar. Min favoriträtt smakade äckligt. Detta är vad höghöjdsjuka gör med mat du tycker om. Jag började fantisera om helikoptrar som levererade baklavas och lahmacun nyköpta från de turkiska restaurangerna i Green Lanes i London. Hade fantasin blivit verklighet skulle baklavas och lahmacun troligen läggas till listan över favoriträtter-vända-till-hatade-maträtter-tack-vare-bergsklättring-i-höghöjd.
Dag nio (1 januari 2009)
I guideboken nämns två höga läger på 5800m och 6000m. Jag tvivlar på att skillnaden mellan de två bara är 200 meter. Det tog mig sex timmar – trött och höjdsjuk – att klättra rännan (grussluttningar – mycket tröttsamt) som sträckte sig högt upp mellan två snöfält. När jag kom till toppen (den förmodade platsen för 6000m lägret) och såg toppen av Ojos ännu längre bort, märkte jag att jag inte skulle kunna toppa berget i rimlig tid och komma tillbaka till höghöjdslägret. Jag bestämde mig för att återvända. Att inte ha tillgång till en korrekt klocka kan ha resulterat i att jag var för konservativ i mitt beslutsfattande.
Det sägs att alla generaler i strid i själva verket utkämpar sitt senaste krig. Kanske klättrar alla klättrare sin senaste klättring. Det var bara naturligt för mig att återvända vid den tiden efter det som hände under min klättring av Matterhorn – vi var sena och blev tvungna att tillbringa natten på berget; på Shoulder på 4000 meters höjd. Jag minns inte att jag inte kunde toppa ett berg eftersom jag inte hade snabba kolhydrater i ryggsäcken – därav frånvaron av choklad bland min proviant.
På vägen tillbaka till höghöjdslägret var jag nedslagen och demoraliserad. Jag vacklade mellan två beslut. Att återvända till Fiambala och komma tillbaka efter ett par dagars vila eller att bära lägret till 6000m nästa dag. Tiden höll på att rinna ut och jag var försenad. Jag var orolig för att min syster och min flickvän skulle vara bekymrade över mig (jag fick senare veta att de var mycket oroliga). När jag höll på att somna lutade mina tankar åt att återvända nästa dag – jag packade till och med min dunjacka i sin kompressionspåse.
Dag tio (2 januari 2009)
Jag vaknade efter en god natts sömn och kände mig stark. Drog resolut ut dunjackan från kompressionspåsen, packade upp tältet och började gå upp samma väg som igår: först korsade jag bäckarna, sedan gick jag omkring penitentes och efteråt tog jag itu med det mödosamma arbetet med att klättra uppför grussluttningarna. Tio timmars hårt arbete. I efterhand visade sig mitt beslut vara det rätta – när det gäller bergsklättring åtminstone; inte när det gäller att vara omtänksam mot sina nära och kära. Med tanke på hur mycket tid och möda det tog att nå toppen och sedan komma ner skulle jag aldrig ha tid och energi att göra om det hela igen.
Dag elva (3 januari 2009)
Jag började mitt toppförsök så tidigt jag kunde. Att inte vara tvungen att dra på en tung ryggsäck hade en positiv effekt och efter att ha stigit snabbt hittade jag topp blocket framför mig. Jag tog på mig mina stegjärn och lämnade min ryggsäck där, sedan tog jag itu med de sista snötäckta grusslutningarna. Fem och en halv timme efter starten nådde jag toppen. Ja, det var gjort. Toppen var en konstig plats. Inget kors, bara en pyramid och ett ställe med band och tomma vinflaskor som fick platsen att se ut som en fristad för en alkoholist snarare än en vulkantopp. Hela platsen påminde om en övergiven fotbollsplan i ett socioekonomiskt utsatt bostadsområde. Utsikten var underbar även om molnen började samlas vid horisonten. Precis som i Aconcagua förra året kunde jag inte se Stilla havet.
På vägen tillbaka började det snöa. Jag hade tagit bort mina stegjärn och eftersom snön hade förvandlats till is blev det mer tidskrävande att korsa dessa snöfält. Den fallande snön förvandlades senare till en snöstorm. Sikten var lika med noll och jag fick svårt att hitta mitt tält. Jag var tvungen att söka efter det ett tag tills jag äntligen hittade det. Jag släppte allt, tog av all utrustning, och somnade omedelbart.
Dag tolv (4 januari 2009)
Jag packade tältet långsamt. Jag var trött och sömnig. Jag tror att dagar av svält började få effekt på min kropp. Långsamt började jag gå ner i rännan. Den var sämre än igår och dagen före det – gruset täcktes delvis av snö. Vid ett tillfälle gav jag upp och försökte glida fram över den intilliggande snöbacken. Det fungerade inte heller eftersom det som såg ut som ett snöfält visade sig inte vara ett snöfält utan penitentes övertäckta med snö. Så nedgången var långsam och guppig. Jag märkte att jag gradvis blev svagare, jag blev också allt långsammare. Slutligen kom jag till El Arenal (5500m) efter fem timmar av mycket mödosam nedstigning. För omväxlings skull kunde jag hitta ett väl upparbetat spår som förstas försvann efter ett tag. Nedstigningen till dalen gick långsamt och jag var på väg att bli mycket försenad. Jag tänkte på min flickvän och min syster, på deras oro. Jag var arg på mig själv. Hur kunde jag ha tyckt att jag hade rätt att utsätta dem för detta?
Dag tretton (5 januari 2009)
Enligt kartan går det en stig österut från El Arenal. Jag kunde inte hitta den där stigen – varken under uppstigningen eller nedstigningen. Jag började gå ner i en dal, som ledde till syd-sydost. Efter ett par timmar kunde jag tydligt se Ojos topp bakom mig, något mot mitt nordost. Det fanns inget sätt att använda kartan och förmodligen var jag redan utanför dess räckvidd. Vid den tidpunkten fattade jag ett beslut som jag skulle hålla fast vid tills jag kom av berget: vad som än händer ska jag gå i en östlig riktning för att nå vägen till Fiambala. Jag ska inte slösa tid på att sätta upp tältet eller något liknande. Resultatet blev en 36 timmar lång vandring mot öst. Den främsta anledningen var att jag var försenad och behövde komma tillbaka till dalen så snart som möjligt. Mot kvällen passerade jag genom klara sjöar intill penitentes, vilket fick omgivningen att likna Patagonia snarare än Puna. Jag korsade lavafält med stora, släta, svarta basaltstenar, som fick mig att tänka på Hejaz-regionen på den arabiska halvön som avbildas i filmer som Lawrence of Arabia. Jag vandrade med känslan av att vara på en annan planet. Kraftiga vindar och ytterligare en snöstorm avbröt kontemplationen. Jag fortsatte österut och korsade ibland bergskedjor. Jag ville inte gå vilse genom att följa en dal som går i en eller annan riktning – det vill säga någon riktning förutom öster. Solen gick äntligen ner och en halvmåne tog över himlen. Jag lade min kompass i fickan och fortsatte österut, stannade då och då bara för att ta en kompassriktning för att kontrollera att jag rörde mig i rätt riktning.
Dag fjorton (6 januari 2009)
Jag gick hela natten. Halvmånen försvann efter ett tag men min pannlampa var tillräckligt stark för att lysa upp framför mig och stjärnornas ljus var tillräckligt starkt för att synliggöra landskapets konturer. Jag fortsatte att vandra österut. Det hela hade en touch av ordförande Mao: ¨Öst vi går! Öst! Öst! Öst är bra. Väst är dåligt.¨ Jag gick tvärs över minst tre kullkedjor (fruktansvärda grussluttningar), försiktigt i mörkret, eftersom jag visste att en mindre olycka, till exempel en bruten fotled, kunde vara dödlig under de här omständigheterna. Min väg skars av en hög bergskedja så jag trodde att ¨boxning” skulle vara lösningen och vände söderut. Jag fortsatte att gå längs en dal hela natten och försökte hitta en öppning i östlig riktning. Så började öst glöda och jag kunde se en rad höjder i de annars platta omgivningarna. Senare kom Jonson Reynoso (den legendariska guiden i Fiambala) och jag överens om att dessa måste ha varit Aguas Calientes höjder. Felaktigt tänkte jag att den asfalterade vägen till Fiambala måste vara väldigt nära. Jag började gå snabbt i riktning mot höjderna. Bergskedjan blev större och större framför mig och reste sig som en barriär mellan mig själv och öst. Jag försökte kringgå kedjan, vilket visade sig vara omöjligt, så jag bestämde mig för att korsa den. Det var tidigt på morgonen nu. Jag var besviken över att vägen inte fanns i närheten och ännu mer besviken över vattnet snart var slut. Så jag började klättra upp för att nå snönivån – återigen tappade jag värdefull tid på jakt efter vatten. Efter flera timmar kunde jag smälta snö.
Resten av dagen traverserade jag längs bergskedjan i hopp om att hitta en ränna där jag kunde korsa kedjan i riktning mot öst. Mörkret föll. Jag fann behändigt ett mycket stort stenblock. Min tanke var att stenblocket skulle skydda mig mot eventuellt stenras (lutningen ovanför mig var ganska brant) och jag bestämde mig för att det var en bra plats att gå i bivack (återigen diskuterade jag det hela med någon annan i mitt huvud). Jag la ut liggunderlaget, drog min sovsäck ut ur sin kompressionspåse och tog på mig min dunjacka. Jag somnade genast. Under hela natten vaknade jag bara en enda gång och såg mattan av stjärnor ovanför mig. Jag sov djupt tills jag väcktes av gryningens första ljus.
Dag femton (7 januari 2009)
Slutligen hittade jag den ränna till öster som jag hade letat efter. Rännan fortsatte att stiga till en sådan höjd att jag lätt kunde nå den högsta punkten i bergskedjan, och nå ytterligare en topp om jag ville göra det. På toppen, under kraftiga och kalla vindar, bestämde jag mig för att studera omgivningen och försöka orientera mig. Jag kunde se att höga berg i norr och väster omringade mig. Så min allmänna navigationslogik var korrekt. Med hjälp av bilderna i Andes guidebok identifierade jag lätt bergen Nacimiento, Cazadero och El Fraile. Vad som måste ha varit Pissis och Bonette var långt borta i söder. Incahuasi var nästan direkt norr om mig, vilket indikerade att även om jag var i rätt riktning, var jag långt ifrån där jag trodde att jag var – kombinationen av nattnavigering och lite önsketänkande måste ha förvirrat mig. Jag var minst en dags vandring, kanske mer, från vägen till Fiambala. Jag blev besviken och glad samtidigt: glad eftersom jag inte var helt vilse men besviken eftersom jag fortfarande var långt ifrån civilisationen. Den mycket goda nyheten var att en bred dal sträckte sig framför mig mot öster. Jag började gå ner. Jag hade tur. Jag verkade ha tolkat mina omgivningar rätt.
I konversationen som pågick i mitt huvud formulerades en liten reflektion över mina vitt skilda sfärer i livet – bergsklättrarens och forskarens: I det akademiska livet är det så att en misstolkning av bevis leder till att ditt papper avvisas, eller möjligen till att du behöver skriva om det. Om du däremot tolkar bevisen fel när du navigerar i svårtillgänglig terräng kan det resultera i din undergång. Här gäller det att tänka klart, oavsett svält, törst och oro.
Jag gick hela dagen. Jag var trött och på väg att gå in i väggen. Det blev allt trögare att vandra, jag ville vila efter några steg. För att disciplinera mig började räkna stegen fram till 200, först när jag nått dit kunde jag ta en liten paus.
Ju mer jag tappade höjd, desto mer förändrades omgivningen. Först började vegetationen dyka upp igen. Sedan noterade jag små högar efter lamadjur. Mot kvällen hörde jag på avstånd läten från djur. Det var nötkreatur. Jag var glad att se dem eftersom nötkreatur betyder människor, och nötkreatur betyder också vatten (oavsett om flockens tjur skulle vara intresserad av att dela det med dig). Odjuren var inte särskilt glada över att se mig. De var lite aggressiva och angelägna om att försvara sitt territorium. ”Vad händer om de anfaller,” tänkte jag. Idén kändes i mitt utmattade tillstånd rolig: jag själv är glad att se djuren, och djuren återgäldar den goda känslan med att gå till attack mot mig.
Efter en kort stund började en bäck rinna i samma riktning som jag gick. Jag fyllde upp min flaska och lade jodtabletter i vattnet. När solen började försvinna hittade jag snabbt en bivackplats som var relativt fri från koblaffor och där somnade jag snabbt.
Dag sexton (8 januari 2009)
Jag vaknade tidigt och satte igång genast. Efter en kort stund vände floden och dalen söderut. Återigen var jag tvungen att korsa en bergskedja. Jag var undernärd och helt utan kraft. Rännan som gick tvärs över bergskedjan såg ganska kort ut men detta visade sig vara en illusion. Så, vad som verkade vara ett försök att korsa en kort ränna förvandlades till en formidabel ansträngning med ett par hundra meters stigning. När jag nådde toppen av den väldigt långa och slingrande rännan var det redan tidigt på eftermiddagen och jag kunde inte ta mer än ett par steg åt gången. Jag kom ihåg sockerpåsen i ryggsäcken, jag svalde ett par skedar socker och drack lite vatten. Det var äckligt. ¨Hur många bergskedjor som denna kan jag korsa innan jag dukar under¨ tänkte jag. Slutligen var jag högst upp på couloiren, på en kol som hade utsikt över en mycket bred dal på andra sidan bergskedjan.
Jag var helt utmattad och jag undrade om vägen – den förbannade vägen – var i den här dalen. Skulle jag också bli tvungen att korsa den bergskedja som syntes i andra änden av dalen? Jag såg en svart strimma och blev glad vid tanken att det måste vara den asfalterade vägen till Fiambala. Strax därpå insåg jag att det inte var något annat än en flod, som hade dykt upp från en vegetationslinje och brett ut sig för att se ut som en asfalterad väg. Jag kunde se en svag linje efter floden. Jag var utmattat. Jag hade gått in i väggen. Jag satte mig ner och slog upp guideboken. Topografin i min omgivning passade skissen i guideboken, enligt vilken det skulle finnas en bred dal (Valle de Chasschulli) där det först finns en flod och sedan en väg. Alla bevis visade att den svaga sträckan var vägen. Men…. Vad händer om jag har fel? Vad händer om jag trots bevisen jag uppfattade måste korsa ytterligare en bergskedja? Jag hade blivit besviken så många gånger de föregående dagarna. Så jag förberedde mig på det värsta. Jag bestämde mig för att sätta mig ner och ta en tupplur innan jag gjorde något annat.
Efter en orolig liten powernap öppnade jag ögonen. Jag såg något vitt röra sig på den svaga svarta strimman… Det såg precis ut som en vit skåpbil.
Ersun N Kurtulus
10 januari 2009
Fiambala