Kulturkrock på Denali

Medan vi klättrade den överfulla West Buttress i Denali hade vi gjort bra framsteg. Efter enstaka laster till Motorcykelbacken och dubbla laster till Bassänglägret hade vi kunnat nå höghöjdslägret (5200m) på nio dagar. Sedan var vi strandsatta i fyra dagar på grund av starka vindar. På toppdagen var jag långsam. Jag klättrade långsamt uppför den branta backen till Denali-passet och tog en paus efter vart tionde eller femtonde steg och lutade mig på min isyxa för att få andan. Vår takt gjorde min klättringspartner mer och mer nervös. Efter att ha nått Denali-passet, bestämde vi oss på mitt förslag att dela på oss så att vi kunde ta oss till toppen i den takt vi själva önskade.

”Halt!”

Detta var vår första erfarenhet av bergsklättring i form av expedition och vi hade gjort de typiska misstag som oerfarna gör. Min klättringspartner hade uppenbarligen underskattat hur lätt tråkig väntan vid ett högt läger kan undergräva ens beslutsamhet. Han saknade en dusch, sin fästman och sin I-pod – i den ordningen, om jag minns rätt – och hade pratat flera gånger om att gå ner. Själv borde jag ha tränat mycket mer intensivt för expeditionen och borde ha kommit dit i bättre form. Nu betalade jag på hög höjd priset för min lättja i låg höjd. För att göra saker värre hade vi räknat fel på våra matransoner och hade knappt mer än 500 kalorier om dagen mot slutet. Vid höghöjdslägret var vi mer eller mindre i svält.

”Halt! Vänta!”

Jag kunde inte längre ignorera nationalparksvakterna som skrek åt mig. Med min isyxa pekade jag framåt mot en plats där lutningen lättades och antydde att jag skulle vänta på dem där.

”Du går ingenstans. Du är för långsam. Du har förmodligen HAPE. Du ska ner,” befallde en av vakterna.

Lugnt försökte jag förklara för dem att jag varken hade HAPE eller HACE eller AMS, och att jag inte ens hade MMS. Det enda höjdrelaterade symptomet jag hade var andfåddhet, vilket saktade ner mig. Jag sa till dem att jag alltid var så här på hög höjd, men att detta aldrig hade hindrat mig från att nå toppen och återvända säkert till höghöjdslägret. Ja, det var ju sant att vi förväntade oss vindar med 20-30 mils hastighet denna kväll. Men vindar i den hastigheten var acceptabla i en sådan miljö, även om de kunde vara obehagliga. Och att det hela var trots allt bara en prognos. Jag sa också till dem att jag alltid kunde återvända om vädret försämrades.

De var fast beslutna.

”Du kommer att skapa en räddningssituation där uppe. Du ska ner!” beordrade en av parkvakterna.

”Kan du sätta din isyxa så här och fästa en slinga på din sele så där och knyta den till isyxan med en skruvkarbin så här” beordrade den andra.

Jag blev upprörd. Jag flyr till berg från myndigheter, från min chef, från skattetjänstemän som tar mina pengar för att slösa bort på Gud vet vad, från polisen som tillrättavisar mig för att ha cyklat i motsatt riktning på en enkel väg, från tvångströjan av social etikett, från den kvävande intellektuella konformismen – kort sagt från allt som är förtryckande i vårt samhälle. Och här står jag framför två unga män, av högst halva min ålder, som berättar för mig vad jag ska göra.

Jag frågade en av dem om han hade befogenhet att skicka ner mig och hissade rakt på den andra att jag inte behövde ett isyxankare i en sluttning som inte ens var 30 grader. De antydde att jag skulle få betala böter eller bli förvisad – ”sanktionerad” var ordet som en av dem mumlade – om jag inte gjorde vad de sa.

Jag tvivlade inte på dessa parkvakters goda avsikter och vänlighet. Det jag mötte var förmodligen en sammandrabbning av kulturer, en kulturkrock, ett sammanstötande mellan den fria andan av bergsklättring och byråkratin i nationalparksadministrationen; mellan tanken på Denali som ett berg som ska klättras och uppfattningen om Denali som en turistattraktion som ska regleras; individens frihet som står emot statens nedlåtande beteende. Senare när jag var tillbaka i Taalketna skulle jag få veta att bara ett par dagar efter denna händelse hade parkvakterna förklarat en skärmflygare som ”mentalt instabil”, bindade honom och tagit honom med helikopter från berget till ett mentalsjukhus. Jag tvivlade inte på de goda avsikterna men jag kunde inte kontrollera min ilska.

Jag sa till dem att jag, som en fri individ, hade rätt att riskera mitt liv på berg … Jag hade till och med rätt att bli dödad på berg … Och om min kropp skulle bli liggande störande nära en led som passeras av andra klättrare, då borde min försäkring och mina parkavgifter täcka kostnaden för att rulla den över till den närmaste djupa sprickan på glaciären.

De hade inga motargument!

Under tiden spårade de min klättringspartner högre upp på berget med sina walkie-talkies. Han återvände ganska bekymrad. En guide på väg upp hade berättat för honom att det fanns tusen dollar i böter för soloklättring av berget. Efter att ha spenderat sitt sista öre för denna expedition var tanken på att behöva betala ytterligare en enorm summa var mer än vad han kunde tåla. Jag föreslog honom att kontrollera med parkvakterna om detta var fallet, och om det inte var så, då gå till toppen solo – vilket han så småningom gjorde.

Demoraliserad, men med hopp om att göra ytterligare ett försök att nå toppen inom de närmaste dagarna började jag gå långsamt ner Denali-passet. Parkvakterna dök upp igen och bad mig knyta upp mig till deras rep. Jag avböjde artigt. Jag knyter inte ihop rep med främlingar. De hade förnekat mig möjligheten att nå toppen men de fick inte dessutom förneka mig njutningen av en ensam nedstigning från det ökända Denali-passet under en ljusblå himmel.

10 juli 2010
Anchorage

Epilog:

Jag träffade en av parkvakterna (den som var arrogant) ett år senare på väg ner efter att ha avslutat min soloklättring av berget – den här gången efter att ha nått toppen. Jag träffade honom på cirka 3400 meters höjd efter att ha gått ner Motorcykelbacken. Han frågade mig om den ”tyska killen” som hade försvunnit på höghöjdslägret. Jag korrigerade honom och sa att det inte fanns några tyskar där uppe, utan en österrikisk man som var bergsguide och som jag hade träffat på höghöjdslägret. Sedan kände jag igen honom: ”Du var mannen som stoppade mig förra året” sa jag. Han mumlade något. Lite segerrik och lite sarkastiskt sa jag att han inte skulle kunna stoppa mig den här gången eftersom jag höll på att återvända från toppen. Han sa förläget: ”du övergavs av din partner förra året.” ”Övergiven!?” väste jag och med ett spydigt leende fortsatte jag min nedstigning mot baslägret.