Matterhorn (4478m)

Vi borde ha förstått att det inte rådde goda förhållanden på berget när vi gick in i Hörnlihyttan. Det sägs att en vanlig dag, när Hörnlikammen är relativt klättringsbar, kan det finnas upp till 200 klättrare i hyttan som gör sig redo för sina försök på Matterhorn. När vi gick in i hyttan fanns där inte mer än 20 personer. Många av dem klättrare, flera av dem guider och några få turister som hade vandrat upp från Zermatt och inte hade för avsikt att bestiga berget. I själva verket behövde vi inte ens komma hela vägen upp till Hörnlihyttan för att inse att få människor planerade att klättra berget den dagen. Vi kunde redan från dalen se att Matterhorn var täckt av snö och is och att klättring av Hörnlikammen skulle kräva användning av stegjärn nästan från start.

Efter middagen närmade sig en guide ett par personer vid bordet intill vårt och gav dem instruktioner om vad de skulle göra nästa morgon: “kom ner klädd och ha på dig din sele; vi kommer att börja klättra upp omedelbart efter frukost och vi kommer att stiga upp mycket snabbt.” Vad han inte nämnde, men vi alla visste var att anledningen till denna brådska, var att skaka av alla ”fripassagerare” som annars kunde svansa efter de guidade grupperna i början av stigningen, där ett stort antal falska spår ofta vilseleder klättrare. På Matterhorn finns inga rösor, inga märken eller någon tydlig stig som kan underlätta klättringen – det sägs att eventuella märken eller rösor förstörs eller tas bort av guiderna, som hellre vill göra sig oumbärliga för det stora antalet oerfarna toppaspiranter.

Detta var Mishas första expedition till Alperna. Mer på grund av min ålder än min erfarenhet var det jag som tog rollen av ledare och fattade de flesta av besluten. Vi hade tidigare traverserat Weissmies (4017m), klättrat upp Cosmiques Arrete i Aiguille de Midi (3842m), den enkla östra sidan av Aiguille de Tour (3544m) genom Col du Tour Superior, och hade traverserat Mont Blanc (4810m): med Cosmiques Hut som utgångspunkt, hade vi klättrat upp Les Trois Montsleden och kommit ner genom Gouterleden. Vi hade hittills tur med vädret, vi hade en fantastisk tid, vi var självsäkra och klättring av Matterhorn skulle bli den sista akten i vår framgångsrika säsong.

Natten tillbringade vi på en koj i hyttan där vi försökte sova trots fnissande och avsiktligt pruttande från en treman stark finsk grupp, som förmodligen återvände till Zermatt nästa dag. Klockan fyra började vi vår klättring och klättrade snabbt upp den korta klippytan (grad I och II) som låg bakom hyttan. På grund av det totala antalet dödsfall på berget (500 döda enligt en guidebok som skrevs för mer än 20 år sedan) var jag naturligtvis nervös, men hur som helst klättrade vi. Oron som hade hållit mig i sitt grepp sedan kvällen innan försvann gradvis när jag koncentrerade mig på klättringen. Men efter en kort stund började vi stöta på vägskäl som ledde till falska spår, vi förlorade dyrbar tid eftersom vi ofta tog fel utgång och var tvungna att återvända. Senare minskade vår hastighet ytterligare på grund av att vi ofta föll för frestelsen att koppla i varje löpande säkring som vi stötte på under vår väg upp, och att vi på grund av de isiga förhållandena på kammen ville “röra oss tillsammans” på platser där det kanske ändå var i försiktigaste laget. Men eftersom vi är klippklättrare klättrade vi Lower Moseley Slab snabbt och effektivt, på långt rep (Misha säkrade mig) och vi nådde Solvay Hut (4003m) runt 10:00 – det var mycket sent jämfört med guidebokens tidsram. Mitt förslag var att fortsätta klättringen och sova vid Solvayhytta om vi var för sena när vi återvände (vilket många klättrare gör, trotts att hyttan är en nödstuga, och trots att det inte är tillåtet att sova där över natten under normala förhållanden). Detta var ett felaktigt beslut, inte bara på grund av risken för att klättra ner en brant stigning nattetid utan också på grund av väderprognosen. Ett åskväder förväntades senare på eftermiddagen.

Vi fortsatte vår klättring uppåt mot Upper Moseley Slab. Omedelbart efter att vi lämnat Solvayhytta blev jag förvånad över att höra en bergsguide be om min hjälp uppifrån: ”Snälla du, skulle du kunna klippa fast min klient på bulten som borde vara till höger om dig.” Guider är vanligtvis otrevliga och avvisande gentemot icke-guidade grupper, men uppenbarligen inte på Matterhorn. Vi klättrade stadigt och nådde vi kruxet av klättringen (III). Vi höll den stora kedjan och klättrade upp den. På vägen träffade vi ett tre man starkt polskt lag återvände från toppen. De talade inte engelska men sa till oss på tyska att vi hade ytterligare en timmes stigning innan vi kunde nå toppen. Vår lättnad var stor när kammen gav vika för snöfält. Slutligen kom vi fram till toppryggen, och vi nådde toppen runt klockan 16:00. Efter att ha kramat en skulptur, täckt den i en UKC-MC klubb t-shirt (University of Kent – Mountaineering Club), gratulerat varandra och tagit de obligatoriska toppbilderna, började vi genast med vår nedstigning. I det ögonblicket fattade jag det andra felaktiga beslutet i expeditionen: Jag antog felaktigt att nedstigningen skulle gå snabbare än att klättra ner och vi började fira ner med hjälp av in-situ metallpålar och bultar. Vi använde ett 50-meters rep som var märkt i mitten med en tejp. Vid ett tillfälle var jag nästan på väg att falla av repet eftersom denna tejp av misstag hade rört sig, vilket gjorde att en sträng av repet var flera meter kortare än den andra strängen! Lyckligtvis märkte jag problemet i god tid för att kunna stoppa firningen och göra mig säker. När vi närmade oss Shoulder hade natten redan börjat falla och ett åskväder höll på att passera över oss.

Det som följde var ett krisartat äventyr utan några heroiska dimensioner. Med hjälp av repet firade vi ner eller rörde vi oss på kammen medan himlen gradvis blev mörk. Jag visste med säkerhet att vi inte borde gå till höger mot Östra sidan eller till vänster mot Norra sidan eftersom båda sidor har kraftiga droppar som leder till ingenstans. Vi fortsatte på kammen som gradvis förlorade sin branta lutning för att övergå i den berömda “Shoulder” i Matterhorn. Då hände något helt oväntat: Jag hade avslutat firningen och höll på att leta efter nästa säkringspunkt när repet plötsligt försvann från min syn med ett skarpt väsande ljud. Jag skrek mot Misha och frågade vad som hade hänt. Han skrek tillbaka från högre upp och berättade för mig, alldeles lugnt och sansat, med sin typiska “stiff upper lip” ton att han hade fallit till vänster om kammen och att han hade tappat en av sina stegjärn. Min första reaktion var att svära och förbanna. Att stiga ner på Matterhorn med två stegjärn är tillräckligt farligt; att göra det med bara ett stegjärn skulle vara självmord.

Jag skrek till Misha och frågade om han fortfarande var fäst vid repet och i så fall om han skulle kunna klättra ner mot mig. Han svarade bekräftande och dök upp ur mörkret på nolltid. Sedan märkte vi att repet hade fastnat och att vi inte kunde dra ner det. Med en av oss med ett stegjärn och vi båda utan rep tog det inte lång tid innan vi fattade det förödmjukande beslutet att begära bergsräddning. Lyckligtvis hade vi mottagning så vi kunde ringa numret. Kvinnan på andra sidan linjen berättade att vädret var stormigt och att de inte skulle kunna lyfta oss med en helikopter före nästa morgon. Vi var dömda att tillbringa natten på Shoulder. Jag satte upp ett ankare och vi klippte i det för att göra oss säkra. Sedan tog vi på oss alla kläder som vi hade med oss, placerade ryggsäckarna framför oss för att skydda oss mot vinden, slog på våra pannlampor (utan någon uppenbar anledning) och en lång och kall natt började. Vi satt mycket nära varandra för att bevara värmen. Efter ett tag sa jag till Misha att han kanske aldrig skulle klättra tillsammans med mig igen och fick det kloka svaret att vi kanske borde ha den här diskussionen nere i dalen. Jag hade dåligt samvete för att ha dragit en oerfaren klättringspartner i den här röran.

Vid ett tillfälle hörde vi rop underifrån i mörkret. Eftersom jag inte kunde förstå vad som hände skrek jag med all min kraft och försökte skapa kontakt. Det fanns inget svar. Nästa dag, efter räddningen, fick vi veta att det polska laget som vi stött på på vägen upp hade drabbats av en olycka. De firade av replängd efter replängd och vid ett tillfälle, när den första klättraren var på väg att börja fira sig nedåt kollapsade förankringen. Han föll tillsammans med repet mot sin död längs Östra sidan. Kvar lämnades de andra två klättrarna utan rep och därmed utan medel för att fortsätta nedstigningen. Följaktligen var det två lag som hade fastnat på berget den kvällen.

Natten var kall. Misha, som satt på vindsidan, började huttra vid varje bris och jag försökte generera lite värme genom att gnugga hans rygg. Jag rörde mig fram och tillbaka mellan sömn och vakenhet och mitt sinne började spela mig tricks. Vid ett tillfälle trodde jag att människor som hade mycket starka pannlampor närmade sig underifrån för att rädda oss. Först när en tunn slöja av moln rörde sig över “lamporna” förstod jag att det jag tittade på inte var något annat än belysningen i Zermatt. Senare berättade Misha för mig att jag vid ett par tillfällen hade pratat strunt. Timmarna förflöt och bergen till vårt östra och nordöstra landskap, Monte Rosa bergskedjan och Mischabelalperna, började lysa i rosa. Snart var det gryning men vi var inte på humör för att njuta av skönheten i vår omgivning. Det var kallt, väldigt kallt. Senare i dalen skulle det ta dagar att skaka av känslan kyla från min kropp.

Slutligen hörde vi ljudet från helikoptern. Vi var omedvetna om olyckan som den polska gruppen drabbats av och försökte förstå varför ljudet från helikoptern först närmade sig och sedan avlägsnade sig. Senare fick vi veta att de först hade räddat de två överlevande medlemmarna i den polska gruppen och sedan oss och till sist hämtade de den döda klättrarens kropp.

Vid vår räddning fästes Misha i sin sele till helikopterns livlina med en skruvkarabin och så lyftes han upp. Sedan var det min tur. Medan jag var fäst vid botten av helikoptern i en position som var något upp och ner flög den mycket snabbt nedåt, följandes linjen från Hörnlikammen och mycket låg och nära kammen. Jag undrade om den här filmliknande utsikten, snabbt rörandes nedåt, var det sista som någon som föll av berget skulle se. Hela helikopterflygningen gick mycket snabbt och det tog inte mer än ett par sekunder innan vi landade på helikopterplattformen bredvid Hörnlihyttan.